På webbadressen www.choralnet.org finns en utförlig diskussion om latinuttal ur amerikansk synvinkel. Att uttala latin är svårt för engelskspråkiga
på grund av att vokalerna oftast har andra ljudvärden än i latinet. Frågorna som ställs om latinuttal är många. Skall h
uttalas i homine? Skall en mässa av Mozart ha tyskt eller italienskt latinuttal? Skall mihi och nihil
uttalas "miki" och "nikil"?
För nordbor är latinuttal lätt, men vi har andra svårigheter
gemensamma med de engelsktalande.
Det vore trevligt och bekvämt om all latinsk sjungen text
skulle uttalas på samma sätt. Det skulle dirigenter och korister världen över uppskatta. Då kunde man också lättare veta vad
som är rätt eller fel. Men så är det inte.
Enligt modersmål
I olika uttalsanvisningar, till exempel i Unto Paananens
kortfattade vägledning Laulajien latina nämns att latinet uttalas olika på grundval av olika modersmål. Där nämns
ett klassiskt, ett italienskt, ett tyskt och ett franskt uttal av latin. Han nämner ytterligare ett nordiskt uttal, vilket
andra vägledningar inte brukar räkna med. I Piae Cantiones borde den nordiska varianten användas, rekommenderar han.
Att latinet har hemortsrätt i Finland och Norden kan vi gärna framhålla, men är det vettigt med en egen uttalsvariant?
Att talarens modersmål slår igenom i uttal är ingenting märkvärdigt.
De som råkade se teveprogrammet från den världskongress om latinet som hölls i Jyväskylä för ett par år sedan kunde konstatera
detta. På en kongress om latin talar deltagarna latin och det var lätt att känna igen italienaren, svensken, engelsmannen
o.s.v. i det latin som de presterade. Det var dessutom säreget att följa med lärda meningutbyten på latin på en insjöångare
i sommarnatten på Päijänne!
I den ovannämnda diskussionen på choralist-listan kunde man
urskilja två förhållningssätt bland dirigenter. Enligt en uppfattning gör uttalet det samma så länge alla korister i kören
har samma uttal. Motiveringen var att ingen i publiken ändå hör någon skillnad. En dirigent hade åsikten att latinet kunde
uttalas som om det vore engelska! Denna hemskhet hoppas jag vi blir bevarade från.
... eller tid och tonsättare
Det motsatta förhållningssättet kunde kanske kallas det akademiska
eller autenticitetssökande. Dess företrädare betonade att det är viktigt att beakta kompositörens intentioner och för kombinationen
av musik och text har det betydelse hur texten uttalas. Körmusik av Durufle och Poulenc skall
alltså ha franskt latinuttal. Då får också koristen ett djupare förhållande till texten. Strävan till autenticitet uppbackades
med paralleller från engelskan. Engelskan i en sonett av Shakespeare, en chanty från New Foundland och en
negro spiritual skall inte uttalas på samma sätt.
En skiljelinje går också mellan dem som använder latin i
musiksammanhang och dem som läser Augustinus och Ciceros texter. Det klassiska eller skolastiska
latinet tycks inte vara lika modersmålsinfluerat och ger en god grund för att tycka att man har det rätta uttalet.
När Dr Ammondt gav ut sin skiva med
Elvis på latin kommenterades hans latinuttal av Gary Toops från USA. Toops konstaterade
att Ammonds uttal sammanföll nästan fullständigt med det uttal som amerikanska skolor lär ut utom i ett fall. Amerikaner uttalar
-ae- som i puellae (flickans) och -oe- som i coelum (himlen) som en diftong "ai" och "oi"
medan Ammondt uttalar -ae- som ett långt "e". Vi tycker att Ammondt har rätt. I förbigående sagt har Ammondt utfört
ett annat hjältedåd också. Han sjunger Teivas Oksalas översättningar till latin av finska tangor: Tango
triste Finnicum.
Den amerikanska normen för sakralt latinuttal tycks
vara en bok av en viss Ron Jeffers vars vägledning grundar sig på den romerska kyrkans regler. Samma uttal
propagerar Gunilla Niska för i sin bok Sångarens latin. Handledning i uttal enligt italiensk tradition.
Som en tennismatch
Att följa med en intensiv diskussion om en liten detalj,
kanske betydelselös, är som att följa en tennismatch. Att mihi (mig) skulle uttalas "miki" och nihil (ingenting)
"nikil" skulle bero på att ordet kommer från grekiskan och därför uttalas avvikande.
Andra påstod att det inte kommer från grekiskan utan är latin
minsann. Och följande att de kom från grekiskan i alla fall o.s.v. Det fanns talrika vittnesbörd om berömda professorer i
kördirigering som hade rekommenderat det ena uttalet eller det andra uttalet. Man blir förvirrad på en högre nivå.
Enligt Gunilla Niska skall uttalet vara "mi-i" och "ni-il",
d.v.s. h skall inte alls uttalas. Mitt hjärta klappar för det klassiska uttalet och jag förstår att människor som
genom studier fått ett personligt förhållande till latinet har svårt att svälja att homo sapiens skulle uttalas som
ett tvättmedelsmärke.
Det kan vara bra att problematisera det självklara.
När undrade ni senast över hur svenskan i en Bellmanepistel uttalades i 1700-talets Stockholm?
Artikeln har tidigare
publicerats i Resonans 2/2002.
